Så smal som möjligt…?

Är det viktigt att se så smal ut som möjligt?

Konstig fråga kanske du tycker men nu, sen jag börjat gå ner mer i vikt, har jag kommit på mej själv att tänka mycket kring vilka kläder jag ser som smalast ut i. Detta är inget nytt för mej. Även när jag va större tänkte jag mycket på det. Jag valde gärna figursytt, gärna tajt, mörka kläder, överdelar som slutade strax ovanför höften osv. Jag valde bort vida tunikor (eller satte ett skärp i midjan), kjolar/klänningar som slutade under knät, korta toppar/tröjor, a-formade klänningar mm. Jag har under åren lärt mej vad som funkar för min kropp och inget ont i det men ska målet va att alltid se så smal ut som möjligt?

I våras köpte jag en blus som inte va enligt ovanstående ”regler”. Den va lite för kort, alldeles för vid men hade en fin halsrundning som framhävde mitt ansikte. Jag har använt dem några gånger men känner mej inte helt bekväm. När jag har den på ser det ut som att jag är mycket tjockare över magen än vad jag egentligen är. Och tänk om ANDRA tycker jag ser tjockare ut än vad jag är. Hemska tanke… 😉 

Det är klart att min viktnedgång gör att jag ser smalare ut även när jag har kläder på mej som inte passar min kropp optimalt. Men jag stör mej på att funderar så mycket kring att se smal ut. 

I förra veckan hittade jag en stickad, mjuk tröja med en annorlunda skärning som jag ”föll” för direkt. Men den är allt annat än figursydd och jag ser inte speciellt smal ut i den. Först hängde jag tillbaka den och tänkte ”det va ju synd att den inte passade mej” men sen slog det mej: ”Vaddå inte passade mej?” Visst passade den mej. Jag fick på mej storlek M. Det va ju bara i mitt huvud jag bestämt mej för att den inte passade min kropp. För att jag inte blev mitt smalaste i den tröjan. 

Men kom igen, Rebecka! Jag är ju lika smal även om det inte syns pga kläderna. Jag går inte upp i vikt av att ha på mej ett visst klädesplagg. De där tankarna handlar ju bara om att jag är rädd för vad andra ska tycka. ”Tjocka människor är ju karaktärslösa, lata människor som inte förstår att man inte kan äta jämt och ständigt utan att bli tjock.” Det är just den tanken jag är rädd för att andra ska tänka om mej. Jag vill ju knappsats ses som vare sej karaktärslös, lat eller korkad. Men det är upp till var och en vad de vill tänka om mej eller andra överviktiga människor. Jag kommer aldrig kunna styra över andras tankar och människor kommer fortsätta tänka vare sej jag är tjock eller smal. 

Jag köpte tröjan! 🙂

Jag har också köpt en ny jacka. Jag såg smalare ut i en mindre storlek men då hade jag inte fått på mej en tjocktröja under. Ibland (alltid?) får funktionalitet gå före smalhetsen. Eller det borde göra inalla fall. 🙂



#idagskajagvasockerfri

Hösten är här nu. Jag gillar hösten! I alla fall den höst som vi oftast har i september och oktober. Klar, hög luft. Vackra färgskiftningar i träden och lite kallare temperatur. 

Jag mår oftast också väldigt bra på hösten. Min årstidsrelaterade depp kommer på våren när (jag förmodar) d-vitamin depåerna börjar bli tomma. Därför har jag redan börjat äta d-vitamin tillskott och hoppas på att slippa vårdeppen. Jag mår i alla fall överlag väldigt bra just nu. Det är skönt att emellanåt få stanna upp och inse det. Att jag mår bra. Oftast springer vardagen på i lite för högt tempo så man hinner inte känna efter. Så upplever jag det i alla fall.

Som sagt…tiden springer på och jag har nu passerat 9 månader som sockerfri! Hurra för mej! Tänk – jag som inte trodde jag kunde klara mej en hel dag utan socker har nu klarat 286 dagar! Jag blir lätt lite ”snurrig” av att tänka på att det har gått så många dagar. Det blir så stort och svårt att greppa. Dessutom blir det väldigt tydligt att jag ska fortsätta att leva sockerfritt länge till. Det är ju vad jag vill och vad jag mår bäst av men sorgen över att aldrig mer kunna äta socker gör sej också påmind. ”Aldrig mer” är väldigt länge. Och väldigt definitivt. 

Det är då jag behöver återgå till mitt mantra. Bara för idag ska jag va sockerfri. Imorgon behöver jag inte bry mej om idag. Jag behöver absolut inte tänka på julen i oktober. Bara idag den 13 oktober. Idag ska jag va sockerfri.

På instagram (@rebeckaslchfmat) lägger jag ofta till haschtaggen #idagskajagvasockerfri och det är ju just för att påminna mej själv. Idag. Bara idag. 

Hoppas ni också har en härlig höst! 🙂



Vincent mitt i höstskogen!


Lchf-pizza! 


En riktigt god pizza utan mjöl i degen. Bara ägg, ost, grädde och fiberhusk. Enkel att göra och som sagt – mycket god! Jag och Vincent åt det till lunch idag och Vincent tryckte in bit efter bit. Han älskade den! Jag blir så glad när han tycker om mat som är bra för den lilla kroppen. Och det är verkligen denna pizzan!

Här kommer receptet (från 56kilo.se):

Till en plåt, 4-6 portioner.

  • 100 gram riven ost (ca 2,5 dl) – i receptet står det grana padano eller liknande, men det funkar med vilken ost som helst. 🙂
  • 4 ägg
  • 0,75 dl grädde
  • 2 msk fiberhusk
  • Lite salt

Vispa ihop grädde, ägg, fiberhusk och salt med elvispen. Blanda tillsist i osten och rör sen om. Låt degen stå och svälla i ca 5 min.

Smeta ut degen på en plåt med bakplåtspapper på. Grädda botten i ca 15 min på 175 grader.

Toppa sen pizzan med valfritt pålägg. Idag hade jag tacosås, skinka, paprika, purjolök, riven ost och oregano. In i ugnen igen på 250 grader tills osten fått fin färg.

Ät och njut!


Mätt men ändå gå ner i vikt?

Jag minns att jag tittade på en bok som min mamma hade köpt. Jag va nog i de undre tonåren. Boken va inte den på bilden men titeln var något liknande. Något om att man kunde äta sej mätt och ändå gå ner i vikt. Jag kommer ihåg att jag fnös av tanken. What? Det är inte sant. Det funkar inte så, tänkte jag.

Jag läste inte boken. Jag tittade inte ens närmre på den men jag minns så tydligt att jag reagerade på titeln. Hur kunde någon komma på nått så dumt? Det vet ju alla att vill man gå ner i vikt kan man inte äta sej mätt.

Ska man gå ner i vikt är man tvungen att äta mindre kalorier än vad man gör av med. Ät mindre och röra dej mer. Svält va det enda sättet att gå ner i vikt. Det va sanningen. Trodde jag. Men det va så intryckt i skallen på mej, så djupt rotat att jag avfärdade alla andra metoder utan närmare eftertanke.

Jag tror jag hörde talas om LCHF första gången 2010. En kollegas mamma hade ätit grönsaker, kött och sås (så presenterades det för mej) och gått ner massa kilo. Det lät ju inte svårt, tyckte jag, men kunde det verkligen stämma? 2010 va också året jag nådde min högsta vikt. Tresiffrigt. Det va då jag också började känna av min övervikt – ont i fötter och knä, svårt att få på sej strumpor och jobbigt att gå i trappor mm.

Jag ville gå ner i vikt. Jag ville verkligen. Men jag trodde inte jag kunde gå ner i vikt. Jag fixar ju inte att gå hungrig. Och det va ju det jag visste – ska man gå ner i vikt måste man va hungrig.

Jag hade provat att bara äta mindre men det ledde bara till att jag började gå i skåpen och nalla mellan måltiderna. Jag va ju aldrig mätt. Jag tror inte jag stod ut en vecka ens. En period (åter igen en kort period) drack jag shakes till lunch. Modifast. Full med socker. Säljs på apoteket. Vilket skämt! Jag blev mätt men det höll i sej nån timme sen va jag sugen och hungrig igen.

Nä, viktnedgång va inget för mej.

2011 fick jag återigen höra om LCHF. Min bror och hans fd fru hade börjat äta LCHF-kost. Jag bodde över hos dom i några dagar och jag blev sugen på att prova. Men ändå livrädd. Inget socker? Hur ska jag klara det? Inget godis, bröd, pasta…

Jag testade. Tog mod till mej. Livrädd för att misslyckas ännu en gång. Men ny värld öppnade sej för mej. För det första försvann min ryggvärk som jag dragit med i 3 år. För det andra gick jag ner i vikt. 10 kg de första 4 månaderna. För det tredje blev blodsockret stabilt och jag behövde inte stoppa nått i munnen var tredje timme.

Och allt detta med jag va mätt. Helt mätt!

Man skulle kunna tro att jag här kan avsluta med ” and the rest is history” och ”så levde jag lycklig i alla mina dagar” men min viktresa har knappast varit rak. Det har gått upp och ner, jag har varit gravid och lagt på mej 35 kg. Jag har kämpat med sockersug även när jag äter LCHF. Tills jag tog beslutet att utesluta ALLT socker och kanske framför allt sötningsmedel. Men har jag hållt mej till LCHF har jag gått ner. 5 dagar efter förlossningen vägde jag 117 kg. Idag väger jag 80. -37 kg. Jag kan. Det har jag banne mej bevisat för mej själv.

Jag får fortfarande kämpa. Kampen tar aldrig slut för en sockerberoende. Men alla dagar är inte lika svåra. Och man lär sej mycket på vägen. Jag är tacksam för den resa jag gjort. Utan den hade jag inte varit den jag är idag.