Tacksam!

Småbarnslivet är ju inte alltid enkelt. Och framför allt ganska utmattande.

Jag är ändock väldigt tacksam för mina två små älsklingar. De senaste dagarna har känslan varit väldigt påtaglig.

Det är verkligen helt fantastiskt att få va mamma till dessa två pojkar.

Jag sliter i mitt hår av frustration ibland men skulle ändå för ingenting i hela världen vilja va utan dom! ❤️

Snaps från senaste veckan.

Bakade lussekatter på öppna förskolan förra måndagen. Viggo gjorde premiär i stolen.

Det kom snö! Som försvann. Och nu har det kommit ny.

Lussefirande på förskolan.

Sötaste pojkarna i hela världen!

Igår kom granen in! Julstämning de lux!

Och jag förbereder för en sockerfri jul.

Julstämning?

På söndags är det 3 veckor kvar till julafton. Jag har noll julkänsla och inte heller längtar jag efter julen som jag brukar göra. Jag brukar med förväntan se fram emot första advent då vi tänder först ljuset, planera vilka blommor jag ska ha, dukar, stjärnor osv. Nu har jag inte haft en tanke på advent och jul. Än. Har köpt några julklappar och i helgen plockade vi in jullådan från förrådet men that’s it!

Nej, jag är inte i fas. Jag har liksom knappt smällt det faktum att sommaren är över. Den försvann utan att jag hann njuta av den och nu har jag just accepterat att det är höst. Och över allt ser jag julpyntade hem, stakar och stjärnor i fönstren och de har börjat spela julmusik i radion. Jul redan? Nä…

Jag behöver verkligen de här 3 veckorna för att hitta någon slags julstämning. Kanske kan några julstjärnor, hyacinter och julmusik hjälpa mej på traven. Låt oss hoppas det för jag vill inte att även julen ska passera utan att jag har hunnit va i nuet och njuta av att umgås med familj och vänner. Men det är det viktigaste denna julen – att få va med nära och kära! ❤️

Dessa bilderna tog jag igår efter jag hämtat Vincent på (vanliga) förskolan och innan vi gick till Öppna Förskolan. Idag va det inte lika roligt att hämta och gå hem. För det första regnar det och för det andra tjatade och grät han hela vägen hem. Han ville ha ipaden och macka när han kom hem. Jag hade lovat honom en stund med ipaden men han ville bestämt ha en macka också. Heeela vägen hem tjatade han. Och grät.

När vi väl va inne accepterade han att det inte skulle bli någon macka. Han fick ipaden och satte sej i soffan. 10 min senare sov han. Och sover än. Viggo sover också så jag fick helt plötsligt en stund för mej själv. 😊

Sjukstuga.

Vi har en jobbig vecka bakom oss. Vincent har varit sjuk i feber sen natten mellan måndag och tisdag och först igår va han feberfri. Jag har känt mej extremt sliten av att va själv med barnen när Andreas jobbat och har helt velat säga upp mej från mammajobbet flera gånger. Det är kombinationen av att ha ett barn som vill gosa hela tiden, ett annat barn som bara vill sova i min famn och att va instängd och inte få någon social kontakt alls som gör situationen extra påfrestande.

Vi valde faktiskt att Andreas skulle ta ut en föräldradag igår så jag fick lite extra hjälp med barnen. Skönt! Och ett bra sätt att starta helgen! Idag känns allt bättre och jag gläds åt att ha en lugn helg framför. Börjar också se fram emot att ha julledigt tillsammans. Julen i sej ser jag inte alls fram emot, inga som helst julkänslor än så länge…men det är en annan historia.

När man försöker få till en bild på sej själv och barnen. Funkar så där. 😉

Behov av extra närhet.

Viggo är lite orolig ikväll. Magknip (tror vi) och förkylning leder till att han helst vill va i mammas eller pappas famn och sova. Men nu gick det okej att komma till ro. Äntligen! Att hålla i mammas finger hjälpte tydligen!

De är ju så söta ihop så jag dör!! Vincent hjälper Viggo med prasselboken. ”Läser” för honom och visar bilderna. Hur gulligt?!

Mina älskade pojkar! 💙

#tbt

Han är fortfarande inte fullärd på att äta utan att kladda, vår kära Vincent, men det har ändå skett en väldigt stor förbättring på 2 år.

Usch! Tyckte verkligen inte om allt det där kladdandet och när varje måltid behövde avslutas med en dusch och sanering av stol, bord och golv.

Och med viss skräck inser jag att vi måste igenom det en gång till när Viggo börjar äta själv. Kanske ska ta och amma tills han är 2-3 år… 😉